Hoppets Hem & Hoppets Klinik

I södra Brasilien, i delstaten Rio Grande do Sul, var det stora översvämningar i maj. Det förekom jordskred som ledde till stora skador, 230 000 människor fick lämna sina hem. Vi hörde om det på nyheterna och våra medarbetare skickade regelbundna uppdateringar. Hoppets Hem och Hoppets Klinik klarade sig förhållandevis bra. De stod utan el och det blev vissa skador utvändigt på husen men inga personer kom till skada. På vintern kan det bli ner mot 9 grader i Porto Alegre, kyla och fukt tränger sig in i de oisolerade bostäderna. Regnet utmanar och de dåliga vägarna svämmar över. Utan tillgång till varken varma kläder eller filtar är det svårt för utsatta familjer att härda ut. På sommaren är det närmare 35 grader. I slum-områdenas skjul, där människor bor, blir det ännu varmare när solen skiner på plåttaken.

I oktober förra året var jag på plats för att följa upp insatserna på Hoppets Hem och Hoppets Klinik. Det är alltid givande att få möta medarbetare och barn i projekten. Att få komma till Porto Alegre är speciellt för mig då jag som 19-åring åkte dit för att följa min längtan/kallelse att göra skillnad för utsatta människor. Jag arbetade då bland annat på Hoppets Hem under en tid. Det har gått många år sedan dess och mycket har hänt. Det jag snabbt kan konstatera är att det är samma goda atmosfär som det var då och även de gånger jag varit på besök efter. Några välkända ansikten dök upp under mitt besök vilket var väldigt roligt.

Föreståndare Leon och koordinator Darcila tog emot mig. Vid stora ingången fanns en skylt uppsatt med Lar Esperancas (Hoppets Hems) logga och under den fanns BarnSamaritens logga. Gång på gång återkom de till den stolthet de känner att få driva den verksamhet vidare som missionärerna Mary och Nils Taranger från Sverige påbörjade 1958. De uttryckte tacksam-heten till de gåvogivare som stått kvar med stöd under många år och till de som är nya.

När jag kom in på förskolan träffade jag barnen Joel och Daisy. De visade teckningarna som satt på väggen i korridoren. De föreställde svenska röda hus, snögubbar och olika maträtter, såsom köttbullar och potatis. De hade ritat många svenska flaggor och de hade många frågor om vårt land. När jag tittade in i grupprummen för att hälsa på barn och personal var det full aktivitet. De sjöng, lekte, pysslade och lyssnade på sagor. Det finns 120 barn i förskolan i åldrarna 2–5 år. Efter en stund kom en kvinna till förskolan. Hon hade en docka som föreställde Pippi Lång-strump. Med inlevelse berättade hon om flickan Pippi som är 9 år då hon får klara sig själv. Barnen satt som ljus. Kvinnan besöker förskolan några gånger varje termin och barnen tycker mycket om hennes berättelser.

Barnen på förskolan kommer i huvudsak från slumområdet Mario Quintana med 38 000 invånare. Många barn har föräldrar som är kopplade till kriminalitet och gäng. Flera av barnens föräldrar sitter i fängelse och många lever med missbruk. När man vid första anblicken ser barnen på Hoppets Hem ser de ut som vilka barn som helst men när man sitter ner och samtalar med personalen inser man att varje dag är en kamp för barnen. De lever med rädslor för att röra sig i området där de bor och de är alltid rädda för att någon av deras anhöriga ska råka illa ut. Skottlossningar sker varje natt då narkotikahandeln är i full gång. De är rädda att leka utanför sitt skjul/hus och för att bli indragna som langare mot sin vilja då många kriminella använder sig av barn.

Efter maten besökte vi fritidsverksamheten som ligger i byggnaden intill förskolan. Där finns barn i åldrarna 7–15 år. Barnen hade förberett grupparbeten som de stolta visade upp. De berättade om miljö, hälsa och om sitt land Brasilien men också om Sverige. De var pålästa och ställde frågor om bland annat snön, kungahuset och om vi äter rutten fisk, inlagd sill. De trodde att köttbullar var Sveriges nationalrätt då vi äter det vid högtider. Det var härligt att få prata med dem och det blev många skratt. Jag fick även möjlighet att samtala med några av barnen. De berättade sin historia och om livet i slummen. Det var gripande att få höra dem och framför allt se hur mycket deras fritidsledare och annan personal betyder. På området är de trygga, de har vuxna som bryr sig om dem. De får leka och får även hjälp med läxor.

På andra våningen finns det plats för 20 barn som behöver ett hem under tiden som de utreds av myndigheterna. Vid tiden för mitt besök var det ett barn som var 4 månader och det äldsta barnet var 15 år. Flera barn hade funktionsvariationer och står under utredning. Jag beundrar de som arbetar på kriscentret. De är hängivna sitt uppdrag med ett stort hjärta för barnen. Barnen kommer fram och kramar dem och de sitter i knät på personalen även om det är en tydlighet i fostran så finns kärleken till barnen där. Jag pratar med en kvinna som varit anställd på kriscentret under 8 år. Hon sa:

– Från första dagen jag kom hit berördes jag av barnens historia och situation, sedan dess känner jag att jag behövs och gör skillnad varje dag när jag går till jobbet.

Jag träffade syskonen Sara 16 år, Jandira 15 år och Andre 2 år. De hade varit på centret i ungefär sju månader vid tiden för mitt besök. Mamman till barnen är drogmissbrukare och prostituerad. Det kom till en punkt när Jandira inte orkade längre. Hon sökte upp ett sjukhus i hopp om att någon skulle kunna hjälpa henne. Hon var helt slut, undernärd och psykiskt utmattad. Hon träffade en läkare på sjukhuset som tog henne på allvar och hembesök gjordes direkt. De insåg att barnen i skjulet for mycket illa och omhändertogs direkt. Andre var apatisk och kunde varken prata, skrika eller gå. Sara kunde inte kommunicera och utan skrek mest och hon led av ständiga mardrömmar. Jandira blev inlagd på sjukhuset. Hon hade själv tagit hand om sin äldre handikappade syster och sin lillebror under alla år då mamma inte var kapabel att göra det. Hon hade tiggt mat och kläder hos grannar, på affärer och torg och gjort allt som stod i hennes makt. Efter att Jandira vårdats drygt 20 dagar på sjukhuset skrevs hon ut och placera-des tillsammans med sin syster och bror på kriscentret. Syskonen blev väldigt glada när de återsåg varandra.

Idag leker Andre med de andra barnen, han har börjat gå och har lärt sig att prata. Sara har utretts och fått en diagnos, hon har en funktionsvariation. Hon är oftast glad och mardröm-marna har upphört. Jandira var väldigt rädd och ängslig när hon kom. Hon ville inte släppa sin bror utan skyddade honom mot allt och alla hela tiden. Hon har också utretts och hon har en lätt autism.

När jag senare under veckan kom för att säga hej då till barn och personal kom Jandira fram och kramade om mig, sedan hämtade hon sin lillebror Andre och sträckte fram honom. Jag tog emot honom, det var en fin stund. Hon ville visa att hon hade förtroende för mig, förklarade persona-len. Jag blev väldigt tagen av stunden. Vad som händer med dessa tre syskon är ännu inte klart men socionomen som jag träffade sa att de arbetar för att de ska få ett nytt hem där de alla tre kan få växa upp tillsammans. - Det är vår förhoppning, avslutar hon.

Det finns 40 barn inskrivna på Hoppets Klinik. Personal finns på plats dygnet runt då barnen behöver vård och tillsyn. Många barn på kliniken har ofta blivit omhändertagna strax efter att de fötts. Deras miss-brukande föräldrar lever i slummen och vill inte ha sina barn. Ibland är det någon som tillkallar polis när ett barn far illa. De allra flesta anledningar till att barnen kommer till kliniken är drogrelaterade. Många barn har skador och lider av abstinens när de föds. De barn som behöver mer avancerad vård läggs in på sjukhuset innan de kommer till kliniken.

Det finns tre separata hem kopplade till kliniken som jag besökte. Jag möttes av glada barn och en fin personalgrupp vid varje boende. De hade förberett med svenska flaggor och fika. Hemmen är ett skyddsboende dit barn får komma som behöver skydd, tillsyn och vård. Föräldrarna vet inte var barnen bor under utredningsperioden. Föräldrarna vill många gånger tysta barnen för att de inte ska berätta vad de varit med om. De utgör ett hot och föräldrarna är rädda att få fängelsestraff. I ett av husen träffade jag en flicka som nyss fyllt 13 år. Hon var blyg och försiktig. Hon blev gravid som 12-åring, det är en sorglig berättelse som jag inte delar här. Idag finns både hon och hennes barn på boendet. Hon kommer att behöva vara kvar länge. Boendet är hennes trygga plats i tillvaron.

Dagen innan jag skulle lämna Porto Alegre fick jag veta att ett par som väntar på att adoptera en pojke skulle komma. Paret hade varit på kliniken flera gånger senaste månaden för att lära känna Gustavo och träffarna med honom hade gått mycket bra. Det var fantastiskt att se när personalen kom med den lille Gustavo och när han fick syn på Roberto och Caren sken han upp och sträckte ut sina händer mot dem. Deras längtan var stor och nu var den stora dagen inne. Caren och Roberto visade bilder på rummet de gjort i ordning och förberett. De hade målat och köpt in möbler och kläder. Gustavo är en glad pojke med mycket energi. Han har glimten i ögat och skrattar lätt. Jag är helt övertygad om att Gustavo fått väldigt fina föräldrar i Roberto och Caren, så efterlängtad!

Jag avslutar detta månadsbrev med denna solskenshistoria. Tänk så många barn som får förändrade liv tack vare goda insatser som görs i olika delar av världen. Tack för att du hjälper oss att hjälpa! Gud välsigne dig!

Med varma hälsningar

Britt-Marie Ström
Verksamhetsledare

Vill du bli månadsgivare?

Klicka på knappen och välj något av våra projekt